Sulu

Det har varit en vecka fylld av premiärer, stort som smått. Det var premiär för mig på jobbet, premiär för mig som pendlare, premiär för Ellen att numera sitta framåt i vagnen och äntligen igår – grillpremiär!

Det har varit med blandade känslor som jag gått upp på morgonen och gett mig av till jobbet. Resten av familjen har sovit och det har känts rejält i både hjärta och mage att åka ifrån familjen och inte komma tillbaka förrän ett par timmar innan läggdags. Men framåt torsdagen började jag landa i det och fredagen skulle jag ändå sluta lite tidigare så då var det t o m roligt! Nästa vecka är det kortvecka i o m påsk och det känns skönt att få den mjukstarten.

Det har inte direkt gått någon nöd på barnen som ju har fått vara hemma med världens bästa pappa! Det har pysslats och lekts och när Ellen sovit middag har de – till Sams stora förtjusning – fått massa tid att spela Super Mario 🙂 Och Andreas har fått ta på Ellen precis vad han vill på morgonen, vilket oftast betyder rosa, rosa, rosa 🙂

Igår grillade vi marinerad fläskkarré och efteråt grillade Sam och Andreas Marshmallows!

Sam sitter som en kung i baksätet och kommenderar Andreas som ska tanka bilen vilken slang han ska ta. Det finns tre olika och alla har en liten reklambild på handtaget.

Pappa, ta den med klad (choklad) på!

Sen bryter han ihop eftersom Andreas valde en annan slang (eftersom vi helst tankar diesel istället för bensin) med en mycket tråkigare reklam på. Stackars lille Sam. När du blir stor får du välja vilken slang du vill! 🙂

Förra veckan var Ellen hos tandläkaren för första gången. Hon hade då bara fått en framtand (nu har även den andra tittat fram). Tandsköterskan sa att det bara är 2% av alla barn som får sina första tänder i överkäken. Det vanligaste är att man får tänder i underkäken först.

”Men det gör inget! Det betyder bara att Ellen är…att Ellen är…annorlunda.”, sa tandsköterskan med snälla ögon.

Som om jag skulle bryta ihop där och då och skrika ”WHY!!??”. Nej, det gör verkligen ingenting att karamellen fått sina första tänder uppe istället för nere, såklart är hon unik 🙂

Efteråt skulle vi vänta in Andreas och hade därför 45 minuter att fördriva nere på byn. Så trots att jag precis fått massa förmaningar om att socker är det absolut mest farliga för barnens tänder så styrde jag våra steg mot det nyöppnade konditoriet. Sam fick en festis (motsvarar 7 sockerbitar) och en chokladboll (ca 5 sockerbitar). Ellen däremot fick dela en fralla med mig. Lite ordning får det ändå vara 🙂

Nu är det bara en vecka kvar av min föräldraledighet. Det är svårt att ta in att jag kommer vara borta från barnen hela dagarna. Jag tror knappt jag har varit ifrån dem mer än 6-7 timmar i taget under detta året så det kommer bli en omställning för oss alla. Samtidigt ska det bli lite skönt att få lite mer tid ”själv” och att åtminstone få äta min lunch i lugn och ro 🙂

Jag har lite att ordna med innan första jobbdagen. Jag måste kolla upp pendlarkort och skaffa mig ett sånt. Jag ska även lämna in min cykel på lite vårservice så att den håller för mig att cykla på till och från stationen på veckodagarna.

Tur att jag gillar mitt jobb annars hade det varit omöjligt att åka ifrån dessa två.

Förra helgen firade vi Andreas som fyllde år och barnens farmor och farfar var nere och hälsade på. Vi hade ganska så kallt väder så vi hängde mest inomhus och lekte med lego, lera och allt annat mellan golv och tak. Man märker både på Ellen, men framförallt Sam, att de tycker det är roligt att det är folk i huset som ”har tid” med dem. Och det är jätteskönt att någon kan vara med barnen medan man själv ska fixa i köket eller greja med något annat.

Vad lyxigt det hade varit att ha det så varje dag! Och det var väl mer så förr? Jag tänker på att det var mer vanligt med generationsboenden och därmed mycket mer avlastning för föräldrarna. Man kunde ju hjälpas åt på ett helt annat sätt då. Numera är det lätt att ta till de tekniska hjälpmedel som finns (ipads, tv och dator) för att man själv ska få en lugn stund att exempelvis laga mat. Och det är helt OK i min värld, samtidigt som jag inte vill att Sam ska fastna där hela dagen. Men även om Sam gillar YouTube så tycker han (än så länge) det är än mer roligt att hitta på något och det är väldigt roligt att han känner så. Sam är alltid positiv till att gå ut och leka eller egentligen göra vad som helst om bara jag eller Andreas är med. Vi får njuta så länge det varar 🙂

Jag och barnen skjutsade deras farmor och farfar till tåget i Göteborg och efter det åkte vi ut till våra gamla kvarter. Vi åkte förbi vår gamla lägenhet (där det nu var ett halvår sedan vi bodde) och efter det åkte vi ner till Eriksberg och promenerade lite. Vi hann också med en fika innan vi for hemåt igen.

Det känns som om det var längre sen än ett halvår sedan vi bodde i Göteborg. Som ett annat liv på något sätt. Samtidigt är det ju så himla hemvant att vara i sina gamla kvarter där man kan minsta lilla kurva och som man känner utan och innan. Jag tycker än så länge att det känns konstigt att det som känns så väldigt ”hemma” inte längre är vårt hem. Jag blir nostalgisk trots att det bara gått så kort tid. Mycket beror på Sam och att han föddes och växte upp där. Det finns liksom minnen från vartenda litet gathörn och gunga och det känns sorgligt på något vis att han inte kommer komma ihåg något av det.

Samtidigt kan jag ärligt säga att jag inte saknar Göteborg. Jag tycker vi bor så bra här och det känns så lugnt och tryggt. Vi går vår lilla grusväg till och från förskolan och i området rör det sig bara andra familjer och andra människor som tittar upp och säger hej när man möts. Det är knäpptyst om kvällarna och inga ljud som jag och Andreas diskuterar om huruvida det var en bil som baktände, fyrverkeri eller skottlossning. Jag har inte sett ett enda blåljus sen vi flyttade hit och ingen har legat blodig utanför vårt fönster. Det måste väl ändå räknas som ett gott betyg? 🙂 Nu vill jag inte jinxa detta, men än så länge ångrar vi inte vårt val att flytta ut från stan.

Ellen har de senaste veckorna blivit alltmer rörlig. Numera kan hon ta sig fram sittandes på rumpan, och med hjälp av ena benet så kommer hon dit hon önskar. Hon har också kommit underfund med hur man kan ligga på magen och dra sig framåt istället för bakåt som var den enda riktningen som hon kunde tidigare. Men det är fortfarande väldigt nytt och det är som om hon inte riktigt har förstått än att hon kan förflytta sig själv. Hon blir därför väldigt arg när man sätter ner henne i vardagsrummet och själv går in i köket, men sen dröjer det inte länge förrän det går upp ett ljus för henne och hon kommer ålandes ut i köket av egen maskin och strålande av lycka!

Det senaste har Ellen kunnat sitta lite längre stunder och leka själv. Med ”längre stunder” menar jag inte så speciellt länge egentligen, men hon kan i alla falla underhålla sig själv i en kvart-tjugo minuter om jag bara ser till att hålla mig i samma rum. Hon älskar att sitta på sitt rum framför den lilla bokhyllan som hon har och plocka ner leksak efter leksak och undersöka. Hon pillar med sin lilla tumme och pekfinger, andas ansträngt och stoppar sen saken i munnen. Sen upprepas denna procedur några gånger innan det är dags att gå vidare.

Sam har mer och mer börjat axla sin roll som storebror. Han säger till Ellen när hon gör något som hon inte får göra och ibland hör jag honom sänka rösten och försöker förklara för henne varför hon inte får göra vissa saker. Så himla gulligt!

Han är också snabb att säga till mig om det är något med Ellen, som att hon är snuvig eller luktar misstänkt från blöjan. Då kommer han ibland springande ”MAMMA! Ellen är snuvig, du måste snyta henne. Du MÅSTE det!”. Jag tror att detta till viss del beror på att han tycker det ser äckligt ut och kanske inte alltid för att hon inte ska lida 🙂

Men han har också börjat bli irriterad på henne ibland. Han har en hatkärlek till att hon drar honom i håret och han gillar INTE när hon försöker ta det som han håller på att leker med. ”Ellen, SLUTA, sluta ELLEN!”. Ellen ser som vanligt nollställd ut och förstår inte vad han håller på och gastar om.

Och sen är det stunder då hans kärlek för hans lillasyster fullkomligt ramlar över honom och han bara MÅSTE pussa eller krama henne. Som häromdagen när vi hade hämtat honom på förskolan och Ellen sitter i vagnen och han står på ståbrädan, och han efter en bit plötsligt skriker till mig ”STANNA mamma! Jag måste pussa Ellen!”. Så hoppade han av brädan och sprang fram och hängde sig in i vagnen och gav Ellen en puss på kinden innan vi kunde fortsätta hemåt.

Idag var det blankis, alltså blank-is, på grusvägen ner till förskolan. Sam trillade några gånger innan jag tvingade upp honom på ståbrädan. Jag själv höll hårt i vagnen och fick puls de gånger då jag tappade fästet under fötterna. Jätteläskigt men vi kom fram helskinnade.

Det tog 45 min att komma hem igen istället för 15, vilket Ellen tyckte var mysigt och passade på att sova i vagnen. Gott att hon gör det iaf när hon inte sover på nätterna. Inatt var hon och jag vaken mellan 04.00-05.30. En sån otroligt omysig tid att vara vaken (tycker jag och alltså uppenbarligen inte Ellen).