Sulu

Häromdagen kom det lite snö. Liiite snö som la sig som ett florsocker på marken. Nu är allt borta igen. Och i rabatten utanför porten har de första påskliljeknopparna börjat titta fram ur jorden. Blir det någon vinter eller är våren på gång? Ska jag köpa vinterskor eller pollenmedicin?

Idag var jag och denna lille fisen på BVC. Nu väger han 7,5 kg och är 67 cm lång. Han har blivit lite platt på bakhuvudet så BVC-sköterskan rekommenderade en sidokudde eller en tryckavlastande kudde. Vi får köpa något av det och se om det blir bättre framöver.

Andreas har lyckats få Sam att stå en liten stund själv i soffan. Man kan liksom inte förstå hur de där små fötterna kan hålla någon uppe.

När jag var 12 år och ledsen för att jag hade storlek 40 i skor förklarade en kompis mamma för mig att jag var tvungen att ha så stora fötter eftersom jag var så lång, annars skulle jag välta. Hon menade nog bara väl men då började jag må dåligt för att jag bara var 12 år och redan längre än min mamma…

Det gör ont när knoppar brister och jag börjar mer och mer förstå hur mycket man som förälder vill skydda sina barn från allt som gör ont och är ledsamt. Jag tror att jag lätt kan bli en curlingförälder, vilket ju är att göra sina barn en björntjänst men det är nog svårt att låta bli.

Inatt ville Sam inte sova. Han var helt klarvaken och jag gick runt och vaggade honom för att han skulle bli sömnig. Vi brukar kunna få honom i säng runt 23.30 men inatt dröjde det till 01.30. Han verkar vara en kvällsmänniska precis som sin pappa. Jippie…

Varje år vid denna tiden så pratas det om nyårslöften. Oftast att man vill ta tag i något som man vet att man borde göra men som man inte har haft energi eller viljan att göra något åt under föregående år. Många bestämmer sig för att det är lättare och bäst att göra en förändring just vid början av det nya året. Ny sida, nytt år, nytt liv. Samtidigt hör man att det finns en negativ inställning till nyårslöften. Som att det är dömt att misslyckas just därför att det är ett ”nyårslöfte”. Vem håller sitt nyårslöfte egentligen? Det kanske är för mycket press eller för höga mål. Kanske är det bättre att inte göra ett löfte för året utan för de närmaste tre åren? Ta det ett steg i taget.

Jag skulle vilja bli bättre på att ta tag i saker. Jag kan gå runt och tänka på saker i veckor och månader som jag borde göra. Och det är oftast bara småsaker som att ta ett kort på skoskåpet som står i förrådet och lägga upp det på Tradera eller Blocket. Men det blir inte av. Istället för att bara göra det så byggs listan på i huvudet och tar energi. Listan blir längre och längre och istället för att börja beta av så känns det överväldigande för jag vill göra allt på en gång. Men nu vill jag ändra på detta. Jag har skrivit ner allt jag kommit på som jag gått och tänkt på och nu ska jag börja beta av, uppifrån och ned. Inte plocka ut de lätta sakerna utan bara ta en grej efter en annan. Jag vet inte varför en del saker känns jobbigare än andra. Men jag tror det beror på att jag tror att de ska vara jobbigare. ”Our greatest fears lie in anticipation” (Balzac). Men jag tror faktiskt att det är jobbigare att gå runt att grubbla än att bara göra.

Det här beteendet med att skjuta upp saker är ju väldigt mänskligt. Alla gör nog det i mer eller mindre stor utsträckning.  Jag tycker det är härligt att vara med människor som gör mycket, inte dom som bara pratar om att göra saker. Det är inspirerande att se att det inte behöver vara en så stor sak av att göra saker man vill och drömmer om. För de människorna är det mer eller mindre en axelryckning. Vill du lära dig fota – anmäl dig till en fotokurs. Vill du bli tandläkare – ge inte upp innan du kommer in. Vill du få en starkare kropp – börja träna. Vill du få ditt drömboende – spara dina pengar och bygg det sedan själv. Är du trött på ditt jobb – sök dig vidare tills du hittar rätt.

Jag vet att man inte kan styra vem Sam kommer att bli men jag vet att mitt och Andreas beteende kommer att påverka honom jättemycket. Så om det har varit svårt tidigare att hitta motivationen så är det idag ganska så enkelt.

Jag har tyckt att det är svårt att sköta Sams naglar. De växer fort och rekommendationen från BVC är att man ska försöka riva av dom, men det är svårt eftersom de är så mjuka. Om man klipper finns det risk att man klipper fel eller att det blir vassa kanter. Annars kan man försöka fila naglarna, men Sam vaknar när jag försöker göra det när han sover och när han är vaken rycker han bort handen hela tiden. Men nu har Sam hittat en lösning på problemet själv. När vi lägger honom på magen på soffan så ligger han och klöser naglarna mot sofftyget. Mycket effektivt 🙂

Sam har också kommit på att han har en röst och gillar att pröva den för att se hur han kan låta. Häromdagen pratade de om marijuana på Nyhetsmorgon. Det har blivit lagligt i delstaten Colorado. Sam låg på golvet och uttryckte sin åsikt om det hela.

Ibland gör han kattljud, och det tillsammans med klösandet får mig att tro att vi kanske inte har en liten bebis hemma – det kanske är en kattunge? Det gick Teliareklamer för ett tag sedan som handlade om en familj där tonårstjejen kör ganska mycket med sin pojkvän. Han kallar henne för sin lilla kattunge i en reklam och jag tänker på det ibland och brukar kalla Andreas för det, men det är inte så uppskattat 🙂 Kanske passar bättre att kalla Sam det.

Årets sista dag inledde jag med att se till att bilen var ren och fin för en tripp till Varberg och nyårsfest. Jag åkte till en Tvätta själv-hall och fick hjälp av butikspersonal med vad jag skulle ha för rengöringsgrejer. Jag var nog en bra kund för jag köpte allt han rekommenderade – avfettningmedel, bilschampoo med vax, tvättsvamp, hink och sämskinn.

Jag var den enda tjejen i tvätthallen där det fanns plats för tio bilar. Det tog ett tag innan jag ”kom in i det” och förstod hur jag skulle komma igång. Gubben bredvid mig hade väl sneglat på hur jag fumlade och såg fundersam ut för han gav några hjälpsamma tips på vägen. Jag tog av mig jackan och sen även tröjan så att jag till slut stod i t-shirten och tvättade. Det var svettigt! Gubbarna tyckte väl att jag tagit mig vatten över huvudet när de såg mig rycka till varje gång högtryckstvätten satte igång men när jag tog fram sämskinnet på slutet så såg de lite impade ut. Jorå, kvinnor kan! 🙂

I en skinande ren bil for vi ner till Varberg på eftermiddagen för att sluta upp med de andra hemma hos Jenny och Alex. Det blev en trevlig kväll med roliga lekar, goda drinkar och härliga skratt. Maten var supergod! Vi åt jordärtskocksoppa till förrätt och lax med sherrysås till huvudrätt. Vi åkte hem strax efter tolvslaget så desserten hann vi tyvärr inte smaka men den var säkert god den också!

Sam hade svårt att komma till ro och sova med alla raketer utanför fönstret och glada utrop så han var jättetrött stackaren. Därför åkte vi hem lite tidigare än vad vi hade föredragit men det går ju inte att slappna av och ha roligt när man vet att han tycker att det är jobbigt. Såhär dagen efter är det ju bara skönt att man kom i säng i någorlunda tid.

Vi hade inte med oss kameran men det var många andra som förevigade kvällen. Här är en bild tagen av Jessica på mig och en något trött bebis.

I fredags åkte vi hem till Göteborg igen. På vägen hem åkte vi förbi Anders och Linda och såg hur de bodde. Tiden går så fort, det hade redan bott i sitt hus i över ett år och vi hade aldrig varit där. Efter lite fika fortsatte vi hemåt. Sam sov nästan hela vägen. Men i Borås vaknade han till och ville ha mat så jag blandade till en flaska i bilen. Han blev inte riktigt nöjd efter maten heller men när jag tog av honom strumporna lugnade han ner sig. Man får liksom testa sig fram 🙂

I söndags hälsade vi på Jens och Lotta som har flyttat ner till västkusten. De har köpt ett hus 2 km från havet där det ska finnas bra barnvänliga stränder så förhoppningsvis blir det en bra sommar så vi kan åka ner och bada med dom. Det ska bli så skönt att inte ha en stor mage i sommar, svullna fötter och fingrar är jag gärna utan. Bilden nedan är från i somras när vi var i Lysekil över dagen. Andreas tog hundratals bilder på humlor och blommor och jag satt på en parkbänk och läste. Mysig dag att tänka tillbaka på!

Imorgon är det nyårsafton! Vi ska fira i Varberg hemma hos Alex och Jenny. Tredje året nu så det börjar bli tradition. Det är hopalägg så alla bidrar med något. Det brukar alltid bli väldigt god mat så det ser jag verkligen fram emot. Roligt också när det blir en överraskning vad man ska äta. Jag och Andreas bidrar med bubblet och snacksen i år.

Sams första nyårsafton! Förra året låg han i magen men det visste vi inte förrän några dagar efteråt…

Eftersom alla Andreas syskon med familjer sov över på jul så var det fullt hus även på juldagen. Barnen slängde i sig lite risgrynsgröt på morgonen innan de kastade sig tillbaka till att leka med sina julklappar. När de var mätta och belåtna kunde vi vuxna ta för oss av frukostbordet. Trots att man ätit så mycket dagen innan så är man ändå ganska hungrig på juldagsmorgonen (i alla fall jag). Det är som att man jobbat upp en aptit och tänjt lite på magsäcken 🙂 Det är lite som den där Barbie-bilden som florerar på facebook nu (före och efter julen). Men det är ju det vi har nyår och nyårslöften till, att komma i form och börja äta bättre! 🙂

När alla hade åkt hem på juldagen tog jag, Andreas och Sam en promenad i regnet. Det var skönt att komma ut lite trots det dåliga vädret. Men det var vi nästan ensamma om att tycka tror jag för vi mötte inte många på promenaden…
På eftermiddagen kom Andreas farmor på middag. Vi åt stek, potatis, sås och gele. SÅ gott efter all julmat!

På annandagen var det späckat schema. På förmiddagen var vi hemma hos Stefan och Kristin och fikade. Sam fick en uppblåst dinosaurie som fick sitta fastspänd på passagerarsidan i bilen på vägen hem pga av platsbrist :). På eftermiddagen var vi hemma hos Andreas mormor och morfar och fikade där. Andreas mormor är en hejare på att baka kakor men tyvärr orkar man inte äta så många som man skulle vilja. Även Andreas moster Eva-Lis och hennes man Ola var förbi så nu har Sam träffat en stor del av hans släkt!

På kvällen åkte vi hem till Peder och Karin och deras lilla Linnea som är en månad gammal. Hon var nästan exakt lika lång och vägde lika mycket som Sam när han föddes. Men jag hade redan glömt att han varit så liten. Linnea var världens coolaste och sov nästan hela tiden. Hon åt lite och sen somnade hon igen och när man höll i henne låg hon helt stilla. Det känns som om Sam aldrig har varit så lugn. Det är lite konstigt att det redan från början är skillnad på oss människor. Mycket av personligheten finns nog redan från födseln.

Sam hade fått lite hattigt med sömnen under dagen så han passade på att ta igen det i Peder och Karins säng.

Julen firades i Strängnäs i år och den har varit jättebra! Jag var lite orolig innan för hur Sam skulle klara en lång bilresa och att träffa mycket folk men han har varit väldigt duktig. Han sov mycket i bilen så bilresorna gick över förväntan.

Vi kom upp dagen före julafton vid tre-tiden. Tyvärr ingen snö i år men man kan ju inte få allt. Dessutom är det ju ganska skönt att kunna köra barnvagnen utan krångel. På kvällen åt vi tacopaj med Andreas föräldrar och kollade på Pluras uppesittarkväll.

På julafton kom Andreas syskon med familjer och även farmor Elin tittade förbi en sväng. Vi åt god mat, barnen åt imponerande mängd godis och sen började väntan på tomten. ”Tror ni tomten hittar hit då?” frågade jag barnen. ”JA” svarade de i en kör. ”Han hittade ju oss förra året”, sa Mio. Sam däremot visade inga tecken på att han visste vad som skulle hända.

Men mycket riktigt, efter Kalle Ankas jul såg vi någon komma med en ficklampa ute på gångvägen. Barnen gick och öppnde dörren. Ingen var rädd, bara förväntasfulla. Sam låg på golvet i sitt babygym och pratade för sig själv. Business as usal.

Ivan hjälpte tomten vid granen och jag gick och hämtade en julöl till tomten för att han sa att han var lite törstig. Julöl och julmust liknar varandra mycket till färgen, något som lurade Rasmus som frågade ”Gillar du julmust tomten?”. Tomten hörde inte Rasmus fråga så han fick fråga några gånger till innan han fick svaret ”Julmust?…..ja…..julmust är….. gott…?”.

Alla verkade väldigt nöjda med sina julklappar. Lego och leksaksgevär var nog det som de lekte med mest efteråt. Och spela på plattorna såklart. De spelade Minecraft, lego chima och lego starwars. Jag är inte så bra på varken att spela eller hänga med på vad alla karaktärer heter, men när jag såg deras entusiasm så blev jag nästan sugen på att börja spela själv. ”Är det Luke Skywalker?” frågade jag Rasmus. ”Näää, det är Han solo”, svarade han. ”Är det Yoda?”. ”Näääh, det är Obi one kenobi”, svarade Rasmus lite frustrerad. ”Men han vet jag vad han heter”, sa jag och pekade på en svart karaktär. ”Det är Darth Vader!”. ”NÄÄÄÄH, det är….” (jag minns inte vad han hette men han hade visst bara en svart luva på sig). Då gav jag upp.

På kvällen blåstes det upp luftmadrasser och bäddades i vardagsrummet där Mattias familj skulle sova. Barnen gick och la sig och vi andra satte oss i köket och spelade TP. Emelie hade fått ett nytt i juklapp så frågorna var uppdaterade. Det var jättekul att spela men vi hann/orkade inte spela klart. Det tar på krafterna att fira jul 🙂