Sam är jättebra på att leka kurragömma. Eller egentligen inte eftersom han alltid gömmer sig på ställen där han är fullt synlig, men han avslöjar sig aldrig. När han kryper under bordet, stolen eller tvättställningen så sitter han där knäpptyst tills man utbrister ”Men DÄR är han ju!” och då tjuter han av skratt.
I tisdags var det dags för ytterligare en vaccination för Sam. En spruta i vardera ben ges samtidigt av två BVC-sköterskor. Jag sitter med Sam i knät och håller i hans händer. Jag ser hur de sticker honom och väntar på den något fördröjda reaktionen hos Sam. Åh mitt lilla hjärta som får så ont! Det känns alltid som en liten evighet innan de är klara och har satt på ett plåster så jag kan vända honom mot mig och krama honom hårt. Denna gången blåste de såpbubblor efteråt för att distrahera och det funkade väldigt bra.
När vi var klara dröjde vi kvar i väntrummet en kvart bara för att säkerställa så att Sam inte fick någon allergisk reaktion. Men det var ingen fara med honom. Han tyckte det var kul att leka med nya leksaker och var inte noga med att gå hem. Jag trivs också bra på BVC. Det är en mysig och trygg stämning där så jag skulle lugnt kunna hänga i deras väntrum dagarna i ända 🙂
Det finns en anslagstavla i väntrummet med en massa information om det ena och det andra samt förslag på aktiviteter som man kan göra med sina bebisar. Jag fastnade för ett anslag och får inte riktigt ihop hur det går till när man träffas för att lära ut teckenspråk till sina bebisar (!) samtidigt som det är helt OK att de sover…?
Vi har inte gått någon kurs men Sam är ändå ganska bra på teckenspråk. Här säger han till exempel ”Va fa Napoli”.
Foto från Stefan och Kristin.
Ibland kombinerar Sam saker som han vet att han inte får göra. Som till exempel att sitta under skrivbordet (där han oftast pillar på alla sladdar) och äta kartong. Han drabbades av karma några sekunder senare då han kräktes upp fem små bitar kartong med morgonvällingen…
I måndags fyllde alltså Sam ett år. Eftersom vi hade firat i helgen så glömde vi faktiskt av det på morgonen. Vi gick upp, bytte blöja, gjorde välling och allt var som vanligt. När Andreas stod och borstade tänderna innan han skulle åka till jobbet kom jag plötsligt på det, MEN SAM FYLLER JU ÅR IDAG! Jag fick så dåligt samvete så vi var tvungna att sjunga på en gång. Jag för full hals och Andreas med tandborsten i munnen. 🙂
Sam hade fått ett paket på posten från hans farmor och farfar så det öppnade vi också. Det var en kombinerad bok och skallra, väldigt spännande!
På eftermiddagen gick vi till lekparken och lekte i solen. Så fantastiskt väder! Till en början tultade Sam mest runt och flyttade på sågspånen.
Sen kom det en förskoleklass och parken invaderades av barn. Då satte sig Sam med en pinne och bara tittade imponerat på ungarna som klättrade och hoppade omkring.
Och nu är han redan ett år och två dagar. När vi var på öppna förskolan idag så ska man alltid skriva upp sig vad man heter och hur gammalt ens barn är. Idag fick jag sätta ett kryss i kolumen ”1-2 år” istället för ”0-1 år” (!).
I söndags hade vi kalas nummer två för Sam. Då kom mina föräldrar, syskon och syskonbarn för att fira Sam. Vi åt marängsviss och Sam fick kläder, klossar och en boll. Bollen var höjdpunkten och den har han lekt med mycket i veckan. Han släpper den, blir helt exalterad, jagar efter den, plockar upp den, biter lite på den, släpper den och så börjar det om. Skönt att grabben kan leka själv ibland 🙂
Efter kalaset åkte vi till babysimmet. Full fart hela dagen!
Idag fyller Sam ett helt år! Grattis pluttfisen!
Vid den här tiden för ett år sedan var Sam inte ens en timma gammal. Vi kämpade på länge och väl innan han äntligen kom till världen. Och när jag äntligen fick honom till mig så var han så självklar. Jag kände honom redan. Min lille pojk.
Att man kan älska någon så här mycket och att kärleken bara blir större för var dag trodde jag inte existerade. Jag önskar att alla som vill också får uppleva samma känsla! Vi är så lyckligt lottade att det blev just Sam som kom till oss.
Jag tänkte på vilket mirakel det ändå är att vi fick ett barn som Sam. Den bästa i våra ögon. Lite cheesy, men SAM skulle kunna stå för Susanne & Andreas Mirakel.
Sådär ja, då har Sam firast med sång, presenter och tårta för första gången i sitt liv. Det blev en schwarzwaldtårta och Sam tyckte den var god, tror jag. Den var i alla fall härlig att klämma mellan fingrarna och rolig att kasta på golvet 🙂
Sam fick jättefina presenter och det verkade som att han gillade dom allihop. När alla hade gått hem åt han lite middag, fick ett bad och sen var det inte direkt några protester mot att lägga sig och sova med vällingen. Det tar på krafterna att spexa omkring en eftermiddag 🙂
Jobb är en sak, att leva är en annan? Men om vi spenderar största delen av vår vakna tid på jobbet så hinner vi inte med så mycket liv. Det är ju därför det är så viktigt att trivas på sitt jobb. INGEN tackar en för att man stannar kvar och är lojal (och vantrivs) istället för att fortsätta leta efter jobbet med stort J. Så länge man är anställd får man i regel inte ta del av vinster som du hjälper till att tjäna in åt företaget. Visserligen säkrar du upp din anställning genom att se till att det finns pengar att betala ut lön, men du kan aldrig vara säker på att de i en nedskärning inte bestämmer sig för att ge dig kicken.
Så bittert detta låter, det var inte meningen. Det var bara det att jag kom och tänka på en kollega jag hade som fick cancer för tredje gången i sitt liv. Denna gång allvarligare än någonsin. Strålning och cytostatika hjälpte inte så sista utvägen vara att slå ut immunförsvaret, ge henne en benmärgstransplantation och hoppas på att kroppen jobbade med henne och inte mot henne. Mot en framtid och inte mot ett slut. När hon låg där på sjukhuset, isolerad på grund av infektionsrisken, så berättade hon för mig vad hon tänkte. Hon sa att tankarna såklart gick till hennes barn och barnbarn. Att hon inte kände sig klar. Hon ville ha mer tid. Inte en gång tänkte hon ”Jag borde ha jobbat mer”.
Så varför jobbar vi så mycket? Om man älskar sitt jobb så känns jobbet inte som ett jobb säger de, och det kan säkert stämma. Det har jag själv upplevt i perioder på mitt jobb. Att det har varit så roligt och inspirerande att det uppfyller en istället för att vara en börda på axlarna. Men nu när Sam finns i våra liv tror jag det kan bli svårare att tycka att tiden på jobbet är mer värd än tiden med honom. Vad får jag på jobbet som överväger timmar utan sällskap av min son? Nu är det ju så att jag faktiskt ser fram emot att börja jobba. Jag tror att jag behöver det till och med. Men det ligger också på mig att se till att jag får ut något av jobbet. Att jag känner glädje och inspiration av mina arbetsuppgifter och kollegor. Och det handlar mycket om inställning hos mig tror jag.
I torsdags lyssnade jag till en entreprenör som sa att hon måste ”nollställa” sig själv flera gånger om dagen. Hennes grundinställning var alltid positiv men människor som hade en negativ inställning och som såg hinder istället för möjligheter försökte hela tiden bromsa henne och dra ner henne i negativitetet. Därför nollställde hon sig mentalt och jobbade på att ha roligt istället för tråkigt. Då tror jag att man lättare kan motivera timmarna på jobbet som något ”värt”, även om tiden hemma med familjen såklart är det viktigaste av allt.
… hade jag gått 4 dagar över tiden och hade inga som helst känningar av att det var en bebis på gång. Tre dagar senare kom vår lille groda ut och livet var därmed sig aldrig helt likt. Så mycket har hänt detta året, och det har gått otroligt långsamt och otroligt snabbt på en och samma gång. På måndag fyller Sam ett år och det ska vi fira i helgen! Sam ska få smaka på sin första tårta imorgon. Kan gå hursomhelst 🙂
Nu när Sam har börjat gå är det en ny tempohöjning här hemma. Det är nya saker som måste flyttas på, höjas upp, låsas, tas bort m.m. När vi är ute på lekplatsen så är det ett ständigt kutande bakom Sam med framsträckta händer. Han blir mer och mer stadig för varje dag men än så länge så faller han oftast okontrollerat och jag ser faror överallt. Man brukar ju säga små barn små problem, stora barn stora problem, så jag får väl ändå vara nöjd med att han hela tiden är inom räckhåll och inte ute och kör moppe utan hjälm (den tiden lär väl också komma).
På babysimmet i söndags fick Sam sitta på en matta och på eget iniativ dyka ner i vattnet mot Andreas. Andreas skulle då ta tag i Sams händer, dra upp honom till ytan och sedan få Sam att simma tillbaka mot mattan. Barnen ska lära sig att det alltid är kortast väg tillbaka till dit de kom ifrån. De fick även träna på att hänga själva i kanten på bassängen. Sam var duktig som vanligt, men blev väldigt ofokuserad när han fick tag i en liten badboll. Då var det plötsligt mycket roligare att leka med den än att öva på att dyka och det kan man ju förstå 🙂 . Mot slutet hade han två bollar men lyckades inte ha ordning på båda samtidigt så då var det någon annan bebis som börja leka med en av dom. INTE populärt om man säger så…
