Sam är 32 veckor liten

Igår var Sam 32 veckor gammal. Vi har egentligen inte räknat antal veckor på länge utan istället gått över till månader när folk har frågat hur gammal Sam är. Men nu har jag börjat läsa lite om tillväxtperioder och om de sju sprången, och då pratar man om hur gammal barnet är i veckor.

De sju sprången inträffar under barnets första år och handlar om den mentala och psykiska utvecklingen. Ett steg bakåt och ett språng framåt. Jag har inte varit så påläst om detta tidigare utan mest bara vetat att det finns teorier kring detta, men ju mer jag läser om det desto mer tycker jag att det stämmer in på Sams beteende. Det är ganska skönt att kunna luta sig mot sådana här teorier när man tycker att Sam är extra gnällig, klängig och sover dåligt. Då vet man att han förmodligen går igenom något just nu som gör att han behöver känna sig trygg för att våga ta ett steg framåt i utvecklingen.

För de flesta inträffar de sju sprången vid 5, 8, 12, 19, 26, 37, 46 veckor. Ibland märks det tydligt och ibland märks det knappt alls. Jag hittade följande info på nätet:

Varje språng kan delas upp i tre faser.
Fas 1: jobbig period, barnet kräver extra uppmärksamhet. Man känner inte igen sitt barn, men barnet känner inte igen sig själv heller! Barnet har liksom trätt in i en ny värld.

Tecken på att ett nytt språng är på gång:
Barnet…
skriker oftare och mer
vill ha mer fysisk kontakt och uppmärksamhet
har sämre aptit
blir blygare och klängigare
sover dåligt
suger mer på tummen
är tystare och mindre livligt

Fas 2: Själva utvecklingssprånget. Vad som händer är olika för varje språng.

Fas 3: En lugn period följer. Vila efter den ansträngande utvecklingsfasen och inför nästa. Barnet är gladare och självständigare.

Det är verkligen så att när man tycker sig veta hur Sam fungerar så ändrar sig något. Det är svårt att generalisera för han reagerar lite olika för saker vecka till vecka. Detta gör att jag har känt mig lite feg med att göra saker där det krävs att Sam håller sig på någorlunda gott humör. Som att gå i affärer till exempel. I början gick det verkligen inte eftersom han bara grät och skrek. Samma sak var det med vagnen ett tag. Då blev det lätt att jag undvek att göra saker som jag visste (eller förmodade) inte skulle kunna gå. Men så provade jag igen efter några veckor och plötligt så gick det bra!

Jag minns första gången vi var på BVC när Sam inte grät en enda gång under hela besöket. Lycka! Jag kunde lyssna på vad BVC-sköterskan sa och faktiskt prata lite mer om saker och ting utan att känna stress och viljan att ta sig ut så fort som möjligt för att få tyst på honom. Då tror jag att han var runt tre månader.

Just nu funderar jag på att gå och träna under dagtid och lämna in Sam på ”Minisats” där man kan lämna sina barn medan man tränar. Jag tror mig veta att det inte kommer att gå. Att de kommer komma och hämta mig efter tio minuter med en vansinnig liten Sam på armen. Så jag har inte vågat prova. Men jag ska prova! Går det inte så är det ju bara att gå hem, men går det så skulle det vara underbart att kunna träna medan Andreas är på jobbet och slippa göra det på kvällen.