Eftersom jag har svårt att somna när jag hör grannarna somnar jag alltid med mina hörlurar i öronen. Jag brukar lyssna på gamla sommarprat, podcasts eller P3 dokumentär. Jag brukar välja relativt lättsamma ämnen och lugna röster för att det ska kunna gå att somna till. Igår valde jag att lyssna på Ellen Jelineks sommarprat. Det stod att hon skulle prata om hur hon följde sin dröm och något om att hennes förstfödde hjälpte henne med det. Perfekt tänkte jag. Men ju längre in i programmet jag lyssnade desto mer började jag förstå att detta inte var det enda ämnet. Hon började berätta om sin syster som hade flyttat till Schweiz med sin man och sina tre barn. Systern hade börjat känna sig trött och efter ett tag hade hon gått till en läkare som konstaterade att hon hade leukumi. Där borde jag ha stängt av. Men jag ville ju höra att det hade gått bra, att systern hade blivit frisk. Men det gick inte bra och systern blev inte frisk. Ellens syster dog och sen hände det mer tragiska saker.
Det är INTE bra att lyssna på tragiska livsöden precis när man håller på att somna. Det känns som om man är väldigt mottaglig för ord och berättelser just då. Det man hör tas gärna in i ens drömmar och känslan sitter kvar i kroppen. När Ellen sa ”Mammor FÅR inte dö, mammor SKA inte dö” så brast det för mig. Jag blev jätteledsen och var tvungen att gå upp ur sängen för att inte väcka Andreas och Sam. Sen fick jag sitta i köket lite och dricka ett glas vatten. Jag satte på musik i mina hörlurar istället. Gaslight Anthem blev det för dom gillar jag. Men då kände jag mig nostalgisk istället och tänkte på ljumma sommarkvällar och vänner och mys och då började gråta igen fast av lyckliga minnen. Det var lite kaos kan man säga 🙂
Till slut fick jag lägga mig i soffan (eftersom grannarna fortfarande höll låda inne hos sig) där jag satte på att avsnitt av Sex and the city för att lätta upp stämningen, och där somnade jag till slut.
Imorse på Nyhetsmorgon visade de klippet där Daniel berättar att en liten prinsessa är född och att hans känslor är ”All over the place”. Då brast det för mig igen. Men nu är klockan snart elva och jag har inte gråtit mer så nu tror jag att jag lyckats stänga av gråtkranen 🙂 Jag som trodde att man bara var extra känslig under graviditeteten, men det verkar som att det här med gråteriet är här för att stanna.
