Ända sedan vi bodde i studentlägenhet i Halmstad och hade en granne ovanför som spelade musik bokstavligen dygnet runt så har jag blivit helt skadad vad gäller ljud när jag ska sova. Jag måste ha det så tyst som möjligt. Eller rättare sagt de ljud som finns måste jag acceptera och då går det bra. Så fort jag börjar att irritera mig så börjar det koka inombords och det går absolut inte att få en blund förrän det blir tyst.
Vi har haft väldigt otur med grannar kan man säga. Vi delar sovrumsvägg med grannens vardagsrumsvägg vilket är helt värdelöst när man har grannar som gillar att vara uppe på nätterna. Våran förra granne brukade bjuda över sina vänner och sitta och prata och skratta tills klockan fem på morgonen. Våra nya grannar är unga killar som gör samma sak men brukar tystna vid ett-tiden. Jippie!
Det är så lyhört att jag kan ligga i sängen och höra vad de kollar på TV och nästan vad de pratar om. Jag vet att jag är extra känslig med det här men det är jobbigt att inte kunna slappna av helt hemma. Varje gång jag lägger mig tänker jag på om jag kommer hinna somna innan jag hör något.
När jag ligger där i sängen och tycker synd om mig själv så börjar jag fantisera om fristående villor med miltals till nästa granne. Eller ha ett sovrum som är lika ljudisolerat som en musikstudio. Eller sova i vatten med en syrgastub. Eller kunna lägga ifrån mig öronen på sängbordet och sätta tillbaka dom när jag vaknar. Eller att jag bara kan lära mig att gilla mummel, TV-reklam och plötsliga utrop och skratt mitt i natten. Det hade varit det allra bästa.
Sam har eventuellt fått en liten släng av mitt ljudhat. Han börjar exempelvis alltid gråta när Andreas nyser.
