Häromdagen fick Sam sin första vaccination. Jag var ganska lugn innan och kände att jag skulle kunna hantera att han skulle bli ledsen. Vår bvc-sköterska tog hjälp av en annan sköterska för att de skulle kunna ge de två sprutorna samtidigt i varsitt ben. Jag satt på en stol och hade en stackars ovetande Sam i knät. Sen räknade de ner från tre och stack honom i hans lilla lår. Och han skrek. Han skrek ett helt overkligt plågosamt skrik som skar rakt in i hjärtat. Den ena sköterska fumlade med plåstret så det tog några sekunder extra innan jag kunde lyfta honom intill mig för att trösta. Jag trodde som sagt att jag skulle vara stark och lugn men när jag hörde hans hjärtskärande skrik så började jag också gråta. Usch så hemskt det var att höra hur rädd och chockad han var. Det tog nog tio minuter innan han lugnade ner sig och somnade mot min axel. Stackars stackars liten.
På kvällen tyckte vi att han var lite kinkig så Andreas gav honom flytande alvedon som han sprutade försiktigt i munnen. När Sam senare på natten inte kom till ro så skulle jag göra samma sak. Jag hade stängt till om oss i köket för att Andreas inte skulle behöva vakna. Problemet var bara att sprutan man skulle använda var helt kass och trots att jag försökte trycka ut lite i taget så kom det mycket på en gång och Sam satte i halsen. Han hostade och spydde om vartannat. Andreas vaknade och mötte kaoset när han klev in i köket. Sam hostade hysteriskt och jag hade spya i håret, på axeln och det var spya på golvet.
Jag+medicin+Sam= dålig idé!
Men nu är allt bra igen och humöret är på topp!
