Sulu

Igår sprang jag Vår Ruset i Slottskogen tillsammans med Ann-Sofie, Jessica, Kerstin och Ann-Sofies mamma. Vi hade väldigt tur med vädret eftersom det hade hällregnat hela dagen, men lagom till kvällen så skingrade sig molnen. Perfekt väder att springa i eftersom temperaturen var sval och luften fylld av syre.

Det var lite trångt på sina ställen och som vanligt folk som gick på vänster sida (istället för höger som är praxis), men man fick sicksacka sig fram och gilla läget. Jag springer ju inte så fort så jag ska inte klaga, det fanns dom som var mycket mer frustrerade i spåret. Jag kom i mål på tiden 35,42 minuter, vilket jag faktiskt är väldigt nöjd med. Visserligen var jag långsammast bland oss i gruppen men jag har alltid varit någon som springer hellre än fort. Låter som något som yoda skulle sagt men så är det!

Efteråt bjöd Coop på picknick. Vi åt tortillabröd, ruccola, skinka, kalkon, keso, philadelphiaost och kex. Jättegott! Speciellt goda var kexen som hette belvita, rekommenderas! De marknadsförs som ett nyttigt frukostalternativ, men de var ganska söta så jag tror inte de är så speciellt nyttiga. Eller vad säger dietisten Emelie? 🙂

…den bästa natten på tre månader! Jag jinxar ju självklart det här nu men jag måste få dela med mig av lyckan att ha få sovit en heeel natt sen i januari. Sam var trött efter simmet och somnade vid 19.30 och vaknade inte förrän 06.30. HALLELUJA PÅ DEN (som min kompis Ann skulle sagt ;))

Babysimmet gick jättebra igår, bara en kallsup av tre möjliga. Det har vi Andreas att tacka för. Han var den mest pedagogiska föräldern i hela bassängen igår. När Sam skulle dyka så dök Andreas också. Det var inte förrän simläraren kommenterade det som både jag och Andreas tänkte på det. Det såg så naturligt ut och Andreas tänkte inte ens på att han gjorde det. Men det funkade ju eftersom Sam höll andan istället för att ta en munfull vatten så vi får väl fortsätta så 🙂

Sam fick prova en simring för första gången igår och den var mycket uppskattad. Han simmade själv (!) genom att sparka sig fram med benen. Så duktig min lille fisk!

Igår var vi hemma hos Frida på ett lite försenat födelsedagskalas. Hon bjöd på ceasarsallad och marängtårta – gott! Sam var inte lika rädd för sina kusiner denna gången och det gick faktiskt riktigt bra.

Idag var jag och Sam hemma hos Sofie och Mikael tillsammans med Ann-Sofie och kollade in deras nybyggda hus. Jättefint är det! Dom har gjort fina materialval, skaffat smarta lösningar som bland annat klädnedkast och utsikten ned mot Lygnen är fantastisk! Måste vara en sån häftig känsla att ha varit med och byggt sitt eget hus och sen efter månader av slit äntligen får flytta in.

Sam trivdes i knät på Annfi 🙂

Snart ska vi på babysim. Denna veckan ska Andreas bada med Sam och träna på dykningen. Tre gånger dök vi förra veckan och stackars Sam fick kallsup varje gång. Förhoppningsvis stänger han munnen denna gången på kommandot ”DYK!”.

Kom på att jag varit dålig med uppdateringar denna veckan men vi har inte gjort så mycket. Jag har tagit bort amningskudden som Sam tidigare har haft som stöd när han suttit på golvet och ersätt den med en ”kuddborg”. Vi hoppas på att han ska lära sig att ta emot sig när han vill lägga sig ner och inte bara kasta sig handfallen bakåt eller åt sidan. Det går sådär men han verkar tycka det är mysigt att sitta bland alla kuddarna i alla fall 🙂

Sam har börjat grimasera mycket i veckan. Gapar mycket med munnen och kisar med ögonen. Ja dom musklerna ska ju också upptäckas 🙂

I torsdags gick vi in till stan. Jag hade inte tänkt att gå hela vägen, bara tills Sam somnade och sen hoppa på första bästa buss men han somnade aldrig och när han till slut slöt ögonen var vi nästan vid Göta älvbron så då kunde vi lika gärna gå den sista biten också. Vi gick en sväng på Åhléns och H&M innan vi tog bussen hem igen. Jag hade med mig selen så Sam tyckte det var helt ok att vara med på en shoppingrunda. Han var nöjd hela vägen hem 🙂

I påskas fick ju Sam en gåstol och den har kommit att blivit guld värd. Jag var inte så sugen på att skaffa en gåstol från början. Jag tyckte inte att det fanns så mycket plats för honom att gå på och sen kändes den lite onödig eftersom han ändå lär sig gå förr eller senare (gärna senare). Men han har blivit lugnare sen han fick den. Nu kommer han till ställen dit han inte kommit tidigare (på gott och ont) och kan underhålla sig själv lite bättre. Han älskar att smyga sig ut i hallen och bara hänga där. Han suger på min väska (tills han får in något tillräckligt långt i halsen och kräks), han pillar på gångjärnen på min sminklåda, han grejer med Andreas nycklar och sen kan han stå och bara titta in i badrummet långa stunder i taget (vad tänker han på?).

Brickan som är på gåstolen är superpraktisk. På den lägger han alla saker som han har hittat och varit inom räckhåll. Jag har hittat allt möjligt på den där brickan, saker som man knappt själv visste att man hade. Men mest lägger han sina leksaker där. Han är som Pippi Långstrump, en sakletare 🙂

Andreas var ledig över 1a maj helgen. Fyra dagar som bara flög förbi. Men vi hann med ett besök på IKEA, en lunch på Fiskhuset nere på kajen, en grillning, hårklippning (jag) och besök av Sams farmor och farfar.

Min kompis Jenny fick en liten pojk på valborgsmässoafton! Min första tanke när jag fick sms:et var ”Åh av roligt!” och den andra ”Åh jag vill också!”. I nästa sekund kom jag på att jag ju har en egen bebis. Hjärnsläpp….! Roligt i alla fall att Sam har fått en kompis (jo det är redan bestämt att de ska bli det) och jag hoppas på att få träffa honom snart.

Jag minns att när Jenny berättade att hon skulle ha barn så jag räknade ut att Sam skulle vara ungefär 8 månader äldre. Då var Sam nyfödd och det gick inte att föreställa sig att han skulle bli åtta månader. Att vi skulle kunna busa med honom, kittla, leka och krama (hårt, kanske lite för hårt ibland men det är svårt att låta bli). Då var han ju så liten. Han förstod väl inte ens att han var utanför min kropp och allt var så bräckligt på något sätt den första tiden. Men trots att jag tyckte det var lite ångestfyllt i början och jag bara sov tre timmar i taget så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka som att det var en lycklig och magisk tid. Och det är väl så hjärnan fungerar, vi glömmer det svåra och minns det lyckliga. Och tur är väl det.

På första bilden är Sam 5 dagar gammal och på den andra 231 dagar.

Om en stund ska jag sätta mig på bussen in till stan. Jag ska läsa en bok och kisa i solen. Efter cirka 20 minuter kommer jag kliva av och traska i ytterligare kanske 3 minuter. Därefter ska jag gå innanför dörren till min sludestination, sätta mig i en stol, läsa en skvallertidning och bli bortskämd i ett par timmar eller så.

Efter ett år tyckte jag det var long overdue att  göra nya slingor i håret. Det ska bli hääärligt!

På kvällen belönar man kroppen när den känner sig trött. Man ger efter och går och lägger sig under (i bästa fall) nytvättade lakan. Man puffar till kudden och försöker hitta kvällens insomningsposition. Finjusterar lite med att ta bort täcket från den ena foten, ta bort en hårslinga som hamnat på kinden och lägger sig så att kudden bara hamnar på kinden och inte på halsen. Sen somnar man. Varsågod kroppen!

När man sedan vaknar (och inte av sig själv) och måste gå upp trots att hela kroppen skriker nej så kan man se det som ett slags straff. Man är mycket tröttare än vad man var när man gick och la sig och då belönade man ju kroppen så varför straffas den nu när den är såå mycket tröttare?

Det verkar vara en helt omvänd upplevelse för Sam. Hans kropp säger nej när han blir sömnig och säger ja när den vaknar. Han vaknar i och för sig nästan alltid av sig själv vilket är en stor skillnad oss emellan…

I onsdags träffade jag Anna och Åke i Färjenäsparken för lite häng vid lekplatsen. Känns konstigt att Sam är så stor nu att man kan gå till en lekplats med honom. Han gillar att gunga vilket är roligt att han gör. Jag gillar också att gunga och nu när man har en lite mer legitim anledning att hänga på lekplatser så ska jag passa på 🙂

När jag var liten så hade vi ganska karia gungor hemma. Pappa hade satt upp gamla telefonstolpar tror jag det var. Det var i vilket fall som helst en hög gunganordning vilket gjorde att man också kunde gunga väldigt högt vilket ju är det härligaste med att gunga om ni frågar mig. Jag minns att Marcus gunga var gul, Fridas grön och min var en uppochnedvänd orange drickaback av det här slaget:

Det kanske också är därför jag inte är så van med riktiga lekplatsgungor. Jag blir alltid lite osäker på vilket håll man ska sitta. När Sam först trillade framåt i gungan så förstod jag att han kanske ska gunga åt andra hållet, så lite diskret vände jag på honom och låtsades att det andra bara var lite spex från min sida. Ja så går det när man är uppvuxen på en drickaback.

När jag och min kompis Sofie gick på höstadiet köpte vi varsin Hassanskiva. Sedan spelade hon in sin skiva på kassettband och jag gjorde likadant. På det viset fick vi ju båda skivorna, smart tänkt va? 🙂 Ja det var inte det jag skulle berätta utan att ett av spåren var när ”Ulf Lundell” ringer till en butik i Stockholm och säger att han inte längre vet vad de strumpor han köpt hos dem står för längre. Han säger att de känns annorlunda på något sätt. Han avslutar klippet med att säga ”Taej taej”. Jag har nog aldrig funderat över vad det egentligen betyder men idag kom jag till insikt!

Jag har haft världens problem med min mobiltelefon som har varit trasig. Orkar inte dra hela historien här och förmodligen är det inte så intressant att läsa om heller men i vilket fall som helst så ringde jag till en verkstad som ligger i Stockholm och ställde lite frågor. När vi var klara så avslutade han med att säga ”Taej”. Och nu förstår jag. ”Taej” betyder Tack och Hej på stockholmska!

Annars är det här klippet ett av mina favoriter!

Igår var Sam 32 veckor gammal. Vi har egentligen inte räknat antal veckor på länge utan istället gått över till månader när folk har frågat hur gammal Sam är. Men nu har jag börjat läsa lite om tillväxtperioder och om de sju sprången, och då pratar man om hur gammal barnet är i veckor.

De sju sprången inträffar under barnets första år och handlar om den mentala och psykiska utvecklingen. Ett steg bakåt och ett språng framåt. Jag har inte varit så påläst om detta tidigare utan mest bara vetat att det finns teorier kring detta, men ju mer jag läser om det desto mer tycker jag att det stämmer in på Sams beteende. Det är ganska skönt att kunna luta sig mot sådana här teorier när man tycker att Sam är extra gnällig, klängig och sover dåligt. Då vet man att han förmodligen går igenom något just nu som gör att han behöver känna sig trygg för att våga ta ett steg framåt i utvecklingen.

För de flesta inträffar de sju sprången vid 5, 8, 12, 19, 26, 37, 46 veckor. Ibland märks det tydligt och ibland märks det knappt alls. Jag hittade följande info på nätet:

Varje språng kan delas upp i tre faser.
Fas 1: jobbig period, barnet kräver extra uppmärksamhet. Man känner inte igen sitt barn, men barnet känner inte igen sig själv heller! Barnet har liksom trätt in i en ny värld.

Tecken på att ett nytt språng är på gång:
Barnet…
skriker oftare och mer
vill ha mer fysisk kontakt och uppmärksamhet
har sämre aptit
blir blygare och klängigare
sover dåligt
suger mer på tummen
är tystare och mindre livligt

Fas 2: Själva utvecklingssprånget. Vad som händer är olika för varje språng.

Fas 3: En lugn period följer. Vila efter den ansträngande utvecklingsfasen och inför nästa. Barnet är gladare och självständigare.

Det är verkligen så att när man tycker sig veta hur Sam fungerar så ändrar sig något. Det är svårt att generalisera för han reagerar lite olika för saker vecka till vecka. Detta gör att jag har känt mig lite feg med att göra saker där det krävs att Sam håller sig på någorlunda gott humör. Som att gå i affärer till exempel. I början gick det verkligen inte eftersom han bara grät och skrek. Samma sak var det med vagnen ett tag. Då blev det lätt att jag undvek att göra saker som jag visste (eller förmodade) inte skulle kunna gå. Men så provade jag igen efter några veckor och plötligt så gick det bra!

Jag minns första gången vi var på BVC när Sam inte grät en enda gång under hela besöket. Lycka! Jag kunde lyssna på vad BVC-sköterskan sa och faktiskt prata lite mer om saker och ting utan att känna stress och viljan att ta sig ut så fort som möjligt för att få tyst på honom. Då tror jag att han var runt tre månader.

Just nu funderar jag på att gå och träna under dagtid och lämna in Sam på ”Minisats” där man kan lämna sina barn medan man tränar. Jag tror mig veta att det inte kommer att gå. Att de kommer komma och hämta mig efter tio minuter med en vansinnig liten Sam på armen. Så jag har inte vågat prova. Men jag ska prova! Går det inte så är det ju bara att gå hem, men går det så skulle det vara underbart att kunna träna medan Andreas är på jobbet och slippa göra det på kvällen.