Sulu

Idag var vi på BVC för en tio-månaderskontroll hos läkaren (en sköterska var också med). Som vanligt var det vägning och mätning (han väger nu cirka 9,8 kg och är 78 cm lång), men de kollade också hur han låg till i sin utveckling. De frågade om han kunde pincettgreppet, resa sig till stående och gå längs med möbler. Check, check check! Sen gav de honom klossar för att se om han kunde slå dem emot varandra och det gick också bra. Därefter kände läkaren på magen, lyssnade på hjärtat och lungorna och lyste i hans ögon för att kolla reflexerna. Allt gick jättebra, men de hade svårt att fokusera eftersom Sam hela tiden gjorde grimaser åt dom. Läkaren skrattade så mycket när hon skulle lyssna på hjärtat att hon fick göra om.

Eftermiddagen var dock inte lika munter. Sam far ju omkring som en vilde här hemma och lyckades välta golvlampan så att den gick sönder. Min fina golvlampa på tre ben som jag gillade så mycket. Tyvärr var väl detta inte det enda som kommer gå sönder känner jag på mig…

Jag kollade på IKEAs hemsida om de hade någon fin golvlampfot och de har en som heter Rodd, vilket jag tyckte var lite roligt. En lampa för dig kanske Malin ”Roddsolk” Persson? 🙂

Idag var vi och hälsade på Marcus och Charlotte i Fiskebäckskil. Det ligger på andra sidan viken från Lysekil. Det var jättemysigt med kullerstensgator, trävillor, rosbuskar och trånga gränder. Ett litet fiskesamhälle som numera mest består av sommarboende.

En härlig, somrig lördag helt enkelt!

På en anslagstavla såg vi denna söta notis 🙂

Idag var jag och Sam på lekplatsen och gungade lite.

Efter gungningen satte jag honom i någon slags grej som man kan gunga åt alla sidor och kanter. Då kom det fram en söt tjej och gungade till rejält så att Sam höll på att tappa balansen, ”Det är såhär man ska göra”, sa hon innan hon sprang vidare till nästa leksak. Jag tog tag i Sams arm så han inte skulle falla omkull.

Sam tyckte tjejen var jättegullig och höll koll på henne hela tiden var hon var. Efter en liten stund kom hon tillbaka och Sam sken upp. Hon berättade vad hon hette och att hon var sex år gammal. Sen gick hon och hämtade en handfull med kottar och spån och räckte fram till Sam. Jag sa att det nog inte var en sån bra idé att ge honom det eftersom han stoppar allt i munnen. Då kastade hon bort allt men behöll en liten kotte som hon sträckte fram till Sam. Jag fick säga samma sak en gång till men då svarade hon att hon faktiskt inte tänkte ge den till honom. Och det gjorde hon inte. Istället gungade hon hårdhänt i ”gungan” samtidigt som hon fintade runt på kotten som Sam såklart sträckte sig efter. Han log hela tiden stackaren, förstod inte att hon retades med honom. Tillslut kände jag att mitt hjärta snörptes åt mot all den ovilja som hon riktade mot Sam samtidigt som han bara log oskyldigt tillbaka. Jag lyfte upp Sam och sa att han inte ville leka mer. Sen satte jag honom i vagnen och gick därifrån.

Usch, ska han verkligen börja på dagis?

Mitt ordförråd på dagarna består just nu av ”Aj aj!”, ”Ajabaja!”, ”Försiktigt!”, ”Nej!”, ”Inte den!”, ”Stanna!”.

Jag läser om barns utveckling och att 10-månadersåldern handlar mycket om att undersöka och upptäcka. Man ska tydligen låta barnen känna, smaka och pilla så mycket som möjligt. Jag tycker väl att jag låter Sam göra mycket, men när jag tänker efter hur mycket jag säger sakerna ovan så kanske jag är lite överbeskyddande. Helst av allt skulle jag vilja vira in honom i bubbelplast och sätta något slags nät i munnen på honom så att farliga saker inte kan slinka in. Men det kanske är att ta det lite för långt? 🙂 En kompromiss då? En liten hjälm kan han väl ha på sig i alla fall?

”Klappa takten alla bagarbarn
Bullfest, bullfest hela da´n
Vetemjöl från livets grottekvarn
Bullfest, bullfest hela da´n
Vi är alla glada bagarbarn
Bullfest, bullfest hela da´n
Slå på stort det har vi alltid gjort
så det är bullfest, bullfest hela da´”

Idag har det regnat mest hela dagen så jag och Sam bakade bullar. Vi gjorde efter min mormors recept, vilket ger de godaste bullarna om ni frågar mig. Egentligen behöver man inte ha kanel i fyllningen men jag hade det i några för variationens skull. Sam var min lilla hjälpreda och höll koll på kaveln och decilitermåttet.

Igår var det måndag. Jag gillar måndagar. De känns fräscha och fyllda av förväntan. En helt ny vecka där vad som helst kan hända. På tisdagar så finns det fortfarande hopp. Onsdagar är som en vågskål, det är då veckan kan tippa åt antingen ett positivt eller negativt håll. På torsdagar så andas jag ut och sammanfattar veckan. Fredagar är första dagen på helgen som ju kan ses som en ”vecka” i sig där lördagen då är likställd med tisdagen, dvs. hoppet och förväntan finns om att roliga saker ska hända. Söndagar är samma sak som torsdagar, sammanfattning. Och sen börjar man om med en måndag som ju är som en fredag. Hänger ni med?

Veckan  började i alla fall mycket bra. Jag tvättade som vanligt på förmiddagen. Bästa starten (notera att det inte är den roligaste) eftersom det är en kickstart på veckans ”att göra-lista”. Därefter tog jag och Sam en promenad. På väderkartan visar de hela tiden moln och regn över Sverige men Göteborg verkar ändå ha tur med vädret. Ändå verkar en del lita mer på vad de ser på TV än vad de ser och känner i luften. Jag gick i linne och jeans och kände solen bränna på axlarna, medan andra gick i jacka och scarf…

På eftermiddagen var det dags för mig att få lena sommarfötter så mamma kom in och höll Sam sällskap. De tog en promenad längs kajen och hade det mysigt. Sam gillar verkligen att åka vagn och titta på saker och människor. Får han ögonkontakt med någon så är han inte sen med att smälla av ett leende.

När Andreas kom hem åt vi köttfärsås och drack ett glas rosévin. Vin på en måndag? Ja visst är det härligt! 🙂

Jag hann även med att beställa ett par nya löparskor på nätet. Jag var ju på Frölunda torg i lördags med det var så utplockat bland storlekarna i alla sportbutikerna. Eftersom jag vet vilken modell jag vill ha så kunde jag lika väl beställa på nätet. Jag hittade en ny webbutik som heter Runforest. De ska leverera på 1-2 dagar så förhoppningsvis har jag skorna redan imorgon!

”Titta!”

Jag och Sam är själva hemma denna helgen. Andreas är i Strängnäs på svensexa för hans kompis Micke som ska gifta sig i augusti. Han kommer hem igen ikväll. Under tiden får vi roa oss själva. Men igår regnade det hela dagen så jag orkade inte styra upp något. Som tur var kom några kompisar på fika vilket blev höjdpunkten på dagen.

Idag skulle jag vilja åka och köpa nya löparskor men är inte säker på om Sam tycker det är en lika bra idé…

Här är Sam med sin bestämdaste min, som om han vill säga ”Mamma, nu är det jag JAG som bestämmer” (som om det inte alltid är det). 🙂

Det har skett en väldig tempohöjning här hemma sedan vi kom hem från semestern. Sam är inte still i fem sekunder längre. Han kryper runt i hela lägenheten, når precis allt, drar i precis allt, lutar sig mot precis allt och ramlar väl ett tiotal gånger om dagen. Hans förut så perfekta lilla huvud har nu en blå bula i pannan och knäna är gula av blåmärken och armarna har skrapmärken. Vad hände?!

Förut har jag haft tid att göra lite saker för mig själv. Ta en kopp kaffe, läsa en blogg, blogga själv eller bara tänka en hel tanke. Men nu är det inte lika lätt att slappna av. Det är först när Andreas kommer hem från jobbet vid sex-sju tiden på kvällen som jag pustar ut. Då äter vi middag, ger Sam välling och sätter på honom pyjamas. Sen är det läggdags för Sam och kvar sitter jag i soffan och stirrar rakt fram. Vad hände?!

Just nu sover Sam förmiddagskinden rosig och på SVT går ett program som heter ”Såna är föräldrar”. Det är så hög igenkänningsfaktor i det programmet! Ett program som riktar sig till föräldrar och inte till dem som funderar på att bli det om man säger så…Vad jag förstår från de föräldrarna som blir intervjuade så kommer de närmaste åren inte bli lättare. Jag tror man får inse sina begränsingar och inte ha för höga krav på sig själv, sin relation och sin fritid. Det är nog lite undantagstillstånd under småbarnsåren och det får man acceptera.

Men ingen är gladare för den nya fysiska förmågan än Sam. Han vill inte leka med några leksaker längre, han vill bara stå. Stå, stå och stå. Igår lärde han sig gå runt soffbordet och förflytta händerna från soffan till soffbordet. Det kan han roa sig med länge. Och visst är vi stolta över honom. Sådär löjligt stolta för att han kan krypa pch stå. Hur ska det gå när han ritar sin första teckning eller sparkar på en boll? Vi kommer dö stoltdöden helt klart över denna goa unge!

På Rhodos ställde sig Sam upp i sin säng för första gången. Nu är det det roligaste han vet. Det finns inget som han räds för att luta sig mot för att komma upp på fötter. Han ställer sig upp mot soffbordet, mot soffan, mot bokhyllan, mot stolar. You name it. Än så länge har han inte kommit på hur han kommer ner på ett smidigt sätt. Men han löser det genom att bara släppa händerna och landa på sin stötdämpande blöjrumpa. Duktig kille!

Nu är vi alltså hemma i Sverige igen. Hemresan gick bra. Sam sov hela vägen i sin lilla vagga som de hakade fast på väggen framför oss. På flyget visade de The secret life of Walter Mitty. Vi hade redan sett den vilket var bra för då kunde vi hänga med trots att vi inte besvärade oss att fråga efter hörlurar.

Vi var hemma i lägenheten igen runt 03.00 på måndagsmorgonen. Sam, som var vaken vid bagageutlämningen men som somnat i bilen och som nu vaknade igen när vi kom hem, var helt slut. Han fick sova i vår säng vilket var väldigt mysigt. Han har ju inte gjort det sedan han var ett par veckor gammal. Vi somnade väl runt fyra-tiden och några timmar senare vaknade Sam och var redo för dagen. Jag och Andreas var inte riktigt lika redo. Sam låg och drog mig i håret men jag drömde samtidigt så jag förstod inte vad som hände. Andreas gick till slut upp med Sam vilket jag var väldigt tacksam för. Sen följde en slö dag med en kort promenad, uppackning av resväska och annat fix. Skönt att vara på hemmaplan igen!

Här är sista bilderna från Rhodos när vi sitter och väntar på bussen till flygplatsen.