Idag var jag och Sam och hälsade på Frida och kusinerna Hampus och Elin. Eftersom temperaturen låg på närmare 30 så begav vi oss till Hedgärdessjön som ligger i Skene.
Jag har en del minnen från den sjön. Ett är när jag deltog i en löpartävling där när jag gick på mellanstadiet. Det var bara jag och en annan tjej i vår åldersklass så oddsen var goda från början att få medalj. Vi höll ungefär samma tempo hela banan men när det började närma sig målgång så låg jag några meter framför. Då ropade hon efter mig ”Susanne! Ska jag berätta en hemlighet?”. Nyfiken som jag var saktade jag in för att höra vad det var för spännande hon hade att berätta. När vi var jämsides sa hon ”Vad är ditt telefonnummer?”. Jag han bara säga de första siffrorna innan hon kutade iväg. Sicken luring! Men jag kom ikapp henne igen. Precis innan slutet av banan var en slänt där det stod åskådare och funktionärer. De ropade något i stil med att man inte fick springa ner där. Men det var så många som pratade i mun så jag missförstod och började springa nedför ändå. Det var avgörande för tävlingen och jag missade guldmedaljen. Tänk att det någonstans fortfarande grämer mig! Bild på den förbannade slänten nedan.
Tillbaka till nutid. Jag hade hört ett ljud i bilen på väg ner till Kinna och kände att det kunde vara värt att kolla upp innan vi åker till Strängnäs i helgen. Det lät som en helikopter flög ovanför bilen kan man säga, och det kan ju aldrig vara bra? Frida ringde och fixade så jag kunde åka till Kinnabil och få en mekaniker att åka med mig i bilen för att lyssna av vad det kunde vara. Såklart lät det knappt när jag skulle visa vad det var som lät men han fick ändå någon ledtråd och körde in med bilen i verkstan. Han kände på bultarna på däcken och det visade sig att vänster framdäck satt löst. LÖST. ”Kunde jag ha tappat det när jag körde?”, ”Ja, visst kunde du det” svarade han. Puh, tur att man slapp det. Och tur att det inte var en tiotusenkronors reparation som överraskade oss lagom till semestern!
Hemma hos Frida igen skulle vi ta en bild på kusinerna. Det gick sådär.
Dagen avslutades på Coopet där vi stannade för att köpa kvällsmat. Sam köpte Aftonbladet och skakade på huvudet när han läste rubriken ”Så länge stannar SUPERVÄRMEN”. Vad är det med kvällstidningar och superlativen, räcker det inte snart?
