Jag och barnen skjutsade deras farmor och farfar till tåget i Göteborg och efter det åkte vi ut till våra gamla kvarter. Vi åkte förbi vår gamla lägenhet (där det nu var ett halvår sedan vi bodde) och efter det åkte vi ner till Eriksberg och promenerade lite. Vi hann också med en fika innan vi for hemåt igen.
Det känns som om det var längre sen än ett halvår sedan vi bodde i Göteborg. Som ett annat liv på något sätt. Samtidigt är det ju så himla hemvant att vara i sina gamla kvarter där man kan minsta lilla kurva och som man känner utan och innan. Jag tycker än så länge att det känns konstigt att det som känns så väldigt ”hemma” inte längre är vårt hem. Jag blir nostalgisk trots att det bara gått så kort tid. Mycket beror på Sam och att han föddes och växte upp där. Det finns liksom minnen från vartenda litet gathörn och gunga och det känns sorgligt på något vis att han inte kommer komma ihåg något av det.
Samtidigt kan jag ärligt säga att jag inte saknar Göteborg. Jag tycker vi bor så bra här och det känns så lugnt och tryggt. Vi går vår lilla grusväg till och från förskolan och i området rör det sig bara andra familjer och andra människor som tittar upp och säger hej när man möts. Det är knäpptyst om kvällarna och inga ljud som jag och Andreas diskuterar om huruvida det var en bil som baktände, fyrverkeri eller skottlossning. Jag har inte sett ett enda blåljus sen vi flyttade hit och ingen har legat blodig utanför vårt fönster. Det måste väl ändå räknas som ett gott betyg? 🙂 Nu vill jag inte jinxa detta, men än så länge ångrar vi inte vårt val att flytta ut från stan.
