Lejonmamma och blödig på samma gång

Man vet ju att livet kommer att ändras när man får barn, och även att man själv kommer känna nya känslor. Man vet allt detta men samtidigt går det inte att föreställa sig det. Om jag har Sam i barnvagnen och vi går förbi någon som ser lite skum eller kriminell ut så känner jag att jag blir en lejonmamma. När jag tidigare kanske skulle känt mig lite rädd och tagit ett stadigt tag om nycklarna i fickan så känner jag mig istället stark. Instinktivt så sträcker jag på mig och spänner musklerna, gör mig redo ifall fyllgubben skulle komma för nära. Aldrig tidigare har jag känt mig så säker på mig själv. Jag skulle göra ALLT för att försvara Sam ifall någon försökte göra honom illa.

Samtidigt känner jag mig mer blödig än någonsin. När Sam trutar med sin lilla underläpp eller när något barn på TV råkar illa ut så känns det i hjärtat på ett sätt som jag aldrig känt förut. Jag och Andreas kollar på en serie som heter Walking Dead som handlar om en grupp med människor som försöker överleva när zombis håller på att ta över på jorden. I en scen är det en man som håller i en liten bebis samtidigt som han har två äldre flickor som han måste ta hand om och försvara ifall det kommer zombis. Detta är ju självklart inte på riktigt men jag tyckte så synd om den lilla bebisen som var så utsatt och försvarslös att jag knappt kunde kolla klart.

Hur går det ihop egentligen? Kan man vara en blödig lejonmamma? Eller är det så att man blir ett lejon just därför att hjärtat gör så ont hela tiden?

Jag minns när jag och min bror gick på mellanstadiet. Jag gick nog i fyran och Marcus i femman. Jag sitter vid min bänk i klassrummet och tittar ut genom fönstret mot skolgården. Plötsligt ser jag min mamma komma gåendes med bestämda steg mot vår idrottslärare som hade en utomhuslektion. Jag märkte att mamma var riktigt arg där hon stog och hötte med fingret mot idrottläraren som nog var två huvuden längre än henne. Det visade sig att idrottläraren tidigare hade blivit arg på min brorsa och tagit honom så hårt i armen att Marcus  fick blåmärken. Rädd, arg och ledsen småsprang han de tre kilometrarna hem längst 41:an som då var 90-väg. Väl hemma hade han knappt hunnit berätta vad som hänt innan mamma tryckte plattan i botten och körde upp till skolan för att sträcka upp läraren. ”Ingen gör mina barn illa!” var det hon sa till mig när jag frågade hur hon vågade vara så arg på den stora läraren. Nu, tjugo år senare, förstår jag precis hur hon kände.