Det har skett en väldig tempohöjning här hemma sedan vi kom hem från semestern. Sam är inte still i fem sekunder längre. Han kryper runt i hela lägenheten, når precis allt, drar i precis allt, lutar sig mot precis allt och ramlar väl ett tiotal gånger om dagen. Hans förut så perfekta lilla huvud har nu en blå bula i pannan och knäna är gula av blåmärken och armarna har skrapmärken. Vad hände?!
Förut har jag haft tid att göra lite saker för mig själv. Ta en kopp kaffe, läsa en blogg, blogga själv eller bara tänka en hel tanke. Men nu är det inte lika lätt att slappna av. Det är först när Andreas kommer hem från jobbet vid sex-sju tiden på kvällen som jag pustar ut. Då äter vi middag, ger Sam välling och sätter på honom pyjamas. Sen är det läggdags för Sam och kvar sitter jag i soffan och stirrar rakt fram. Vad hände?!
Just nu sover Sam förmiddagskinden rosig och på SVT går ett program som heter ”Såna är föräldrar”. Det är så hög igenkänningsfaktor i det programmet! Ett program som riktar sig till föräldrar och inte till dem som funderar på att bli det om man säger så…Vad jag förstår från de föräldrarna som blir intervjuade så kommer de närmaste åren inte bli lättare. Jag tror man får inse sina begränsingar och inte ha för höga krav på sig själv, sin relation och sin fritid. Det är nog lite undantagstillstånd under småbarnsåren och det får man acceptera.
Men ingen är gladare för den nya fysiska förmågan än Sam. Han vill inte leka med några leksaker längre, han vill bara stå. Stå, stå och stå. Igår lärde han sig gå runt soffbordet och förflytta händerna från soffan till soffbordet. Det kan han roa sig med länge. Och visst är vi stolta över honom. Sådär löjligt stolta för att han kan krypa pch stå. Hur ska det gå när han ritar sin första teckning eller sparkar på en boll? Vi kommer dö stoltdöden helt klart över denna goa unge!
