På kvällen belönar man kroppen när den känner sig trött. Man ger efter och går och lägger sig under (i bästa fall) nytvättade lakan. Man puffar till kudden och försöker hitta kvällens insomningsposition. Finjusterar lite med att ta bort täcket från den ena foten, ta bort en hårslinga som hamnat på kinden och lägger sig så att kudden bara hamnar på kinden och inte på halsen. Sen somnar man. Varsågod kroppen!
När man sedan vaknar (och inte av sig själv) och måste gå upp trots att hela kroppen skriker nej så kan man se det som ett slags straff. Man är mycket tröttare än vad man var när man gick och la sig och då belönade man ju kroppen så varför straffas den nu när den är såå mycket tröttare?
Det verkar vara en helt omvänd upplevelse för Sam. Hans kropp säger nej när han blir sömnig och säger ja när den vaknar. Han vaknar i och för sig nästan alltid av sig själv vilket är en stor skillnad oss emellan…
