Igår gjorde jag plats i förrådet för vinterdäcken. Jag kan tycka det är lite roligt att hålla på med sånt. Ordna och organisera. Resultatet blir ju så synligt och kommer snabbt. Det gillar jag!
En låda som rationaliserades bort var fylld av pärmar från högskoletiden. De var fyllda av gamla anteckningar, tentor, nostalgi och ångest. Usch, den första terminen var inte rolig. Jag fick underkänt på det mesta och många omtentor blev det. När terminen började lida mot sitt slut hade jag en tenta som jag var tvungen att få godkänt på för att överhuvudtaget få börja på termin två. Den ångesten jag hade när jag var på väg till expeditionen för att få min dom går inte att beskriva. Det var allt eller inget då. Jag började fundera på vad jag hade för alternativ. Skulle jag börja söka jobb istället? Men som tur var fick jag godkänt. G minus fick jag och det var det finaste G minus jag någonsin sett! När jag med glädjesteg gick ut till min cykel satt två kursare till mig och grät utanför byggnaden. De hade inte fått godkänt. Jag tyckte så synd om dom då samtidigt som jag själv var så glad för att det inte var jag som var i deras situation.
Efter den mardrömslika starten på högskoletiden blev det bara bättre. Efter det la jag i en högre växel och fick godkänt på allt. Men ångesten inför tentorna satt i och jag var lika nervös varje gång. Det känns därför skönt att det är ett avslutat kapitel och det kändes skönt att slänga massa gammal ångest i papperskorgen.
När jag ändå höll på att röja i förrådet tänkte jag att det var lika bra att jag tog upp julpyntet. Men det är ju några veckor kvar till första advent så det fick åka ner igen. Jag tror aldrig jag varit så sugen på att pynta inför jul som i år. Men det är ju Sams första jul och det är nu vi har en chans att starta våra egna traditioner. Inte för jag vet vad det skulle kunna vara men ändå.
På tal om röj så har Sam varit riktigt röjig det senaste. Vissa dagar är roligare än andra att vara hemma och ta hand om honom kan man säga. Han gråter för att han är trött, somnar när man vaggar honom och vaknar när man lägger ner honom. Och så höll det på i fyra timmar igårkväll samtidigt som Falling down gick på TVn och jag kände att jag sympatiserade med hans ”fuck it all”- inställning. Däremellan hann det bli matdags så då skulle det in bland skrik och obstinata armsvingar. Jorå vi är i en bubbla 😉
