Imorse skjutsade jag Andreas till jobbet och sen åkte jag hem till en jobbarkompis som bor utanför Alingsås. Hon tvillingpojkar som är cirka en månad äldre än Sam. Jättefina pojkar som håller sin mamma sysselsatt om dagarna 🙂 Jag kan tycka att det är fullt upp med Sam så därför beundrar jag verkligen de som har tvillingar!
Sam var vaken på vägen hem och höll sig lugn…hela fem minuter, sen började han skrika 30 sekunder och var tyst i tre minuter. Så höll det på tills vi hade en kvart kvar hem då började han gallskrika utan uppehåll. Det finns inga ställen att stanna längst med E20 om man inte svänger av så jag körde på och försökte lugna honom att vi snaaaart är heeemmmaaa. När vi kom till hisingen och han skrek värre än någonsin svängde jag av vid backaplan och tog upp honom. Hyscha, vagga, trösta, hyscha, vagga trösta. 10 minuter senare körde vi sista lilla biten hem. Puh! När jag tog ut honom på parkeringen hemma skrattade han. Han är en riktigt liten hemmagris 🙂
Snuttefilten behöver inte alltid ligga över ansiktet, ibland går det bra att krama den också.
