När man går i uppförsbackar är det väldigt skönt att lägga händerna på ryggen. Det är något jag fått från mamma och hon från morfar tror jag. När man går hemifrån (hos mamma och pappa) upp i skogen så börjar det med en backe och då far händerna upp på ryggen automatiskt. Det hjälper till liksom. Tyngdpunkten flyttas och man tar i ända från hakan för att komma uppåt och framåt.
Andreas har aldrig gillat denna gångstil. Han hatar rent ut sagt när jag lägger händerna på ryggen. Och jag kan inte låta bli att göra det då för att retas lite. När vi fjällvandrade för några år sedan flög händerna upp på ryggen titt som tätt och jag manade även honom att prova men han gör det inte av ren principsak.
Nere på Eriksberg går gubbarna med händerna på ryggen förjämnan. Uppförs som nedförs som raksträcka. Det spelar ingen roll för dom. Och jag kan inte låta bli att tycka att det ser lite mysigt ut. Det finns läskiga gubbar och så finns det som som går med händerna på ryggen, dom kan man lita på.
