Kammen som Sam biter på är min kam från när jag var runt 10 år gammal. Den är rosa och det står ”Susanne” på sidan. Uppenbarligen gillar jag kammen eftersom den har hängt med mig under alla år och flyttar. Och nu sitter min son och biter på den. Det hade jag väl ingen tanke på att det skulle hända i framtiden när jag var 10.
Ibland kan jag passera platser (speciellt hemma omkring) där jag kan minnas att jag varit på sent på natten, att jag frusit, att jag varit glad eller ledsen. Då kunde jag ju inte veta att jag 15 år senare skulle passera samma plats och vara på ett helt annat ställe i livet. Då var det ju nu och nu är det ju då. Jag fick samma insikt när jag torkade av köksbordet idag. Jag känner på mig att jag i framtiden kommer se på gamla kort på Sam när han sitter och äter vid köksbordet och tänka ”Ja, just det. Det där bordet hade vi då. Det hade jag glömt”.
De flesta föräldrar ser väl tillbaka på småbarnsåren med blandade känslor. Man minns kanske det som var tufft med lite sömn, blöjor och overaller. Men så minns man också hur allt var i mini-storlek och sött. Har man sparat de första skorna så håller man i dom och blir sentimental när man tänker på hur små barnen var en gång. Vi är ju i den delen av Sams liv just nu. Sam har på sig sina första skor varje dag. Livet är nu! Varför ska det vara så svårt att förstå det ibland?
