Igår var vi på IKEA med hela familjen. De senaste gångerna har Sam klättrat och pillat på allt helt frenetiskt så vi har haft fullt sjå med att fånga vaser och rädda sängar från att bli sönderhoppade. Vi hade funderat på att skaffa barnvakt till honom men bestämde oss ändå för att göra ett nytt försök med att ta med honom
Denna gången började vi med att äta lunch, vilket gick väldigt smärtfritt. Sam åt bra och Ellen var nöjd. Sen var det dags för blöjbyte på Ellen och därefter gick Andreas med Sam ner till lekrummet där Sam skulle få vara en timma och leka. Det gick bra att lämna och när Andreas mötte upp mig på möbelavdelningen hade Ellen somnat i vagnen så omständigheterna var i största möjliga mån perfekta. Ingen var irriterad, alla var mätta och vi kunde i lugn och ro diskutera och planera våra möbelinköp.
Efter en halvtimma jinxade vi det genom att säga att det gått så bra en halvtimma och nu skulle vi försöka hinna med lampavdelningen också innan det var dags att hämta Sam. Då ringde personalen till Andreas och sa att Sam längtade efter sin mamma och pappa. Andreas gick och hämtade honom och det visade sig att Sam behövde byta blöja och när det väl var avklarat så var det liksom ingen idé att lämna in honom där igen.
Vi hade innan bestämt oss för att ge Sam lite utrymme och inte tjata på honom hela tiden. I vår enfald trodde vi att han skulle bli mer lugn då och lyssna på oss. Vi lät honom köra Ellen i vagnen och han fick även stå i varuvagnen och leka och låtsas styra, men sen tröttnade han och ville gå själv. Jag hann knappt lyfta ur honom ur vagnen förrän hans små fötter sprang iväg med honom.
Ellen hade vid det här laget vaknat och jag märkte att hon behövde byta blöja igen och började fundera på var närmaste toalett var.
Jag såg att Sam sprang till en gång bland lamporna men när jag kikade in där så var han inte där. Oturligt nog så fanns det en genväg där till entrén till varuhuset och även en glugg in till lekrummet. Rakt fram fanns även en genväg till ta-själv lagret. Jag sa till Andreas att jag inte hittade Sam och han lubbade iväg på en gång för att leta, men det var ju helt omöjligt att veta åt vilket håll han hade sprungit.
Efter några minuter kom Andreas tillbaka med ett lätt paniskt utryck i ansiktet och sa att han inte hittade Sam och sen sprang han iväg igen. Jag såg då två personal så jag ursäktade mig och sa att min son på 3 år just försvunnit. Deras utryck byttes snabbt från glatt till allvarligt och sa att jag hade tur att jag frågat just de två eftersom de var säkerhetsansvariga på varuhuset. Tjejen gick iväg på en gång och letade och killen ringde så att det gjordes ett utrop i högtalarna ”Kod 99 på mattavdelningen”. Han frågade hur Sam såg ut och jag svarade blont, lockigt hår, 3 år gammal, heter Sam, har blå jeans och en t-shirt med blå båtar på (det visade sig sen att han hade en grå tröja med dinosaurier på sig och t-shirten under hade pirater och skattkistor på sig och alltså inga båtar…)
En efter en kom det personal fram till oss och säkerhetskillen gav signalementet och gav dem områden som de skulle leta på. De var så duktiga och lugna men samtidigt seriösa och hade uppenbarligen en väl inövad rutin för hur de skulle agera.
Andreas kom tillbaka och nu ännu mer stressad när han fortfarande inte hittat Sam. Jag sa att jag hade tagit kontakt med personalen och säkerhetskillen försökte lugna ner Andreas med sägningar som att ”Det här händer oftare än ni tror”, ”Jag har också en tre-åring hemma så jag förstår er oro men vi kommer hitta honom”. Strax därefter ringde det på hans telefon och han nickad uppmuntrande mot oss – de hade hittat Sam!
En tjej från restaurangen kom gåendes med en helt ovetandes Sam som hon hade hittat lekandes i trappan (utan skor vilka han hade tagit av sig). Säkerhetskillen avblåste ”kod 99” och vi var lättade och arga på samma gång. Sam fortfarande helt ovetande började kommentera att säkerhetskillen hade ”mycket grejer” och ville titta på hans walkie-talkie och låna hans penna.
Resten av besöket fick Sam sitta i varuvagnen tittandes på Äventyr i tid och rum på Andreas mobiltelefon.
Vi lyckade ändå köpa allt det vi tänkt vilket jag är helt imponerad av. Vi fick med oss gångjärn och annat småpill som behövdes. Visserligen 6 stycken fler glödlampor än vad vi behövde men hellre åt det hållet 🙂 Det slog mig att det är väldigt skönt att ett av våra två barn fortfarande inte kan förflytta sig själv. Måtte hon bli en ”late bloomer” och lära sig gå någon gång i 2 årsåldern!
Såhär blev i alla fall en del av slutresultatet av IKEA inköpen – en Bestå förvaringsmöbel med Laxvikenluckor. Mattan är från Jotex.
