Vi har 700 meter till förskolan (eller ”mycket barn” som Sam kallar skolan för). På morgonen när Sam går med på att stå på ståbrädan tar det cirka 10 minuter dit. På eftermiddagen (när Sam vägrar att stå på brädan) tar det väl en halvtimma. Sam går bredvid mig (när han inte springer framför och jag har hjärtat i halsgropen mest hela tiden) och hittar så mycket nytt och intressant varje dag.
Det är bilar och deras färger. Det är backspeglar och om han lyckas se sig själv i dem utan att nudda bilen. Det är myror. Det är staket och hur de känns att dra handen mot. Det är blommor. Det är buskar. Det är trädgårdsplattor och hur de kan se olika ut. Det är stenar. Det är flugor och fåglar. Ibland är det flygplan och helikoptrar och att hur han än sträcker på sig så når han dem aldrig. Det är allt. Och även om jag försöker ha mycket tålamod i början så vill jag bara komma hem när vi börjar närma oss. Men Sam låter sig inte skyndas och vad gör det egentligen? Vi har ju inte bråttom hem till något mer än mellanmål och det kan ju vänta.
Det är dom nyfikna som får veta något!