Vilse i en labyrint

Igår träffade jag mina mammakompisar och efter en promenad gick vi hem till en av dem för en fika. Det byggs väldigt mycket just nu i Eriksberg och runt Malins hus i synnerhet. Men på ena sidan kunde man gå in i ett hus, ta en hiss, komma ut på en gårdsplan och sen ta sig vidare in i hennes hus. Vid första hissen blev det lite trångt med tre barnvagnar och alla oss, så jag sa att jag kunde ta trapporna istället. Sam satt kvar i vagnen i hissen med de andra. Malin sa att jag skulle hitta entrén vid våningsplan två eller tre (hon var osäker).

Kanske beror det på mitt dåliga lokalsinne men jag hittade ingen entré. Jag öppnade dörren från trapphuset ut till våning två men där var bara en korridor med lägenheter, jag sprang upp till våning tre och där såg det likadant ut. Nu började jag bli lite stressad för Sams barnvagn stod längst ut i hissen och jag visste att de skulle få det svårt att komma ut hissen om jag inte körde ut hans vagn först. Men jag hittade ingen entré! Jag sprang ner till våning ett och där var det inte heller. Då började jag få cellskräck. Trapphuset var väldigt litet och alla stängda dörrar (och andfåndheten av att springa upp och ner) gjorde att jag började få svårt att andas. Jag sprang upp igen till våningsplan två och där hittade jag en liten bakväg som ledde till en dörr som jag lyckades låsa upp. Då kom jag ut på baksidan av huset. Jag tänkte att jag kunde ta mig runt på utsidan istället men insåg försent att vägen var blockerad av grävmaskiner och annat så man inte fick gå där. Dörren bakom mig slog igen och var sedan låst. Nu var jag på utsidan och de andra någonstans på insidan. Jag kunde inte ringa för telefonen låg i väskan som hängde på vagnen. Jag visste inte om jag skulle börja skratta eller gråta. Jag började bli orolig för Sam. Konstigt kanske eftersom jag litar på tjejerna men det var så frustrerande att inte hitta honom!

Det fanns fortfarande en väg kvar och det var att springa runt huset åt andra hållet istället. Det tog väl fem minuter att ta sig runt men sen hittade jag till Malins hus och började ringa på hennes porttelefon men det var ingen som svarade. De stod ju i ett annat hus (eventuellt fast i en hiss) och väntade på mig. Jag blev helt rådvill och visste liksom inte hur vi skulle komma ur detta. Efter att ha stått kanske tio minuter och ringt på hos Malin (jag tänkte att de förr eller senare borde gå till hennes lägenhet) så kom hon ut från ett annat hus och såg lättad ut när hon såg mig. Hon och Anna hade kommit ur hissen men när jag aldrig dök upp hade de börjat bli oroliga för att någon av byggjobbarna hade dragit in mig i något mörkt förråd eller så. Herregud så dramatiskt det blev.

Stackars lille Sam bara satt där tyst i sin vagn med stora ögon och visste väl inte varför jag inte var där och varför Anna och Malin stod och ropade ”SUSAAAAANNE!” i trapphuset.

Sen blev allt bra. Malin hade gjort en jättegod keylime pie och barnen var på bra humör. Slutet gott, allting gott!

IMG_0136 IMG_0135 IMG_0140

Kommentera